Om boken: 2013 / De första ryska helgonen, bröderna Boris och Gleb, valde frivillig död för sig själva och övergav kampen om makten över Kiev och hela ryska landa. Detta hände för nästan tusen år sedan, sommaren och början av hösten 1015, efter deras far Vladimirs död, baptisten av Ryssland. Men i den efterföljande ryska historien började de heliga bröderna paradoxalt nog att uppfattas som himmelska förebedjare och krigare för det ryska landet; Det ryska folket kände sin osynliga närvaro på slagfälten med erövrare och utlänningar ständigt under många århundraden - både på isen vid Peipusjön 1242, och på kvällen och under slaget vid Kulikovo 1380, och under invasionen av Rus av trupper från Krim Khan Devlet-Girey på 1500-talet... I vårt århundrade, som odlar pragmatism och hedonism och bara erkänner brutala hjältar, kan bröderna Boris och Gleb, som visade världen bedriften att inte stå emot ondska. verkar som de som på gatornas eländiga språk kallas "förlorare", "förlorare". Men vad de gjorde har ingenting att göra med följsam och skygg underkastelse under omständigheterna, inte heller med feghet och förlamning av viljan. Författaren till boken, doktor i filologi, professor Andrei Mikhailovich Ranchin påminner oss om detta. Boken som presenteras för läsarna är i huvudsak det första försöket med en biografisk, snarare än hagiografisk, berättelse om Boris och Gleb. Författaren analyserar noggrant alla versioner av källor, alla bevis relaterade till brödernas biografi, och försöker ge sitt svar på frågan: varför exakt Boris och Gleb, och inte några andra offer för intra-dynastiska konflikter som är så vanliga i det antika Ryssland? , råkade bli de första ryska helgonen?